Min älskade dotter…

Hej,

Det här är min historia, min sanning som syftar till att i slutändan kunna påverka politiker att lagstifta och därmed begränsa det som i Sverige kallas för föräldraalienation och internationellt för Parental Alienation Syndrome, förkortat PAS.

Jag väljer att benämna vederbörande personer med fingerade namn.

Hej Elisabeth, min älskade dotter som betyder mer för mig än livet självt. Idag är du 14 och inte långt från att fylla 15. När hela den här historien började var du 9. Det jag skriver nu är ämnat både för dig och för alla andra som läser. Jag avser att vara ärlig och kommer därför att skriva sådant som jag själv inte är helt stolt över. Du förstår, vi som skriver på den här sidan är alla offer för samma sak…., det är även du, mer du än jag faktiskt.

Hej vänner!
Nu känner jag ju inte er…, men ändå anser jag er som mina vänner, mina nära vänner. Vi delar en upplevelse som är närmast oumbärlig att leva med…, men som vi ändå gör. Jag kommer skriva lite då och då för att berätta min historia. Den börjar 2017, så det är ju en del att skriva. Det kommer därför ta ett tag. Jag planerar att skriva ofta, men ibland kan det kanske dröja mellan gångerna. Det här är min historia:

Slutet av dec 2017
Jag och min dotter är på skidsemester tillsammans med hennes kusiner Marcus och Nina. Elisabeth var 9år gammal vid tillfället, Nina 11 eller 12 och Marcus var 13. Jag åkte upp med alla tre till Sälen där min familj har en stuga. Tanken var att vi skulle ha några roliga dagar tillsammans. Vi hade kul, men som alltid med barn så blir det en del utmaningar.

30 dec 2017
Enligt överenskommelse via ett underskrivet avtal om umgänge som inte var juridiskt bindande skulle jag återlämna min dotter hos sin mamma kl.21.00. Pga rådande konflikt hade jag inte överdrivet bråttom från Sälen och jag lämnade henne kl.22 istället. När vi hade kommit halvvägs stannade vi för middag på McDonalds i Ludvika. Väl på plats frågade jag min dotter om hon skulle ha med sig något hem när jag lämnade henne. Hon pekade ut vissa saker som vi placerade lättillgängligt.

Efter middagen på McDonalds i Ludvika körde jag henne direkt hem till sin mamma. Jag lämnade henne och kramade om henne.

Jag körde hem och det tar mig ca 3-4 min från min dotters mamma. Direkt efter att jag kom hem så ringer min dotter och menar på att jag måste komma tillbaks och lämna vissa saker då de skulle åka skridskor dagen efter. De här sakerna låg nedpackade och inte alls tillgängliga. När klockan var ca 22.15 och jag var dödstrött efter att ha kört 40 mil, så var jag inte alls road, speciellt eftersom min dotters mamma inte alls hade nämnt tidigare att vissa saker skulle lämnas. Jag är övertygad om att hon underlät sig att göra det enbart för att jävlas…, men jag lämnade ju min dotter en timme för sent, så ok då. I efterhand tänker jag…, vad håller vi på med?

Där och då.., säkert mycket pga trötthet från att köra så långt och från att enbart vara trött av påfrestningen av konflikten mellan mig och min dotters mamma…, så lät jag det tyvärr gå ut över min dotter. Jag förklarade på ett högst otrevligt sätt att hennes mamma minsann fick hämta sakerna själv.

Elisabeth, Det var verkligen inte min mening att det skulle bli så. Jag är hemskt ledsen och ber så mycket om ursäkt.

Vid tidpunkten var jag tvungen att utföra ett ärende. Samtidigt som vi hade åkt hem från Sälen, så hade min mamma och flera andra åkt upp. Min mamma hade fått veta från en granne att hon hade glömt att tända upp i huset. Jag hade fått veta av min dotter att en sak som hon behövde var hennes allergimedicin. Naturligtvis vill jag min dotters bästa och avser att sätta hennes välmående i första hand, så i samtalet med henne nämner jag att jag ska lägga den i brevlådan för hennes mamma att hämta. Det gör jag också. Efter att ha tänt upp min mammas hus och återvänder, finns medicinen fortfarande kvar i brevlådan. Jag låter den ligga där och morgonen efter finns den fortfarande kvar…..

Sent samma kväll, den 30/12 2017
Min pappas fru får ett samtal från mitt ex nya sambo. Vi kan kalla honom för Rickard. Mitt ex väljer jag att kalla för Emma. Rickard ringer min pappas fru Karin och är helt vansinnig. Karin tycker att även min pappa ska höra samtalet och de bestämmer sig även för att göra en ljudinspelning. Karin och min pappa är väldigt lugna och sakliga i samtalet, medans Rickard är väldigt upprörd. Hans röst hörs också i majoriteten av samtalet och när min pappa frågar om han får komma till tals får han svaret: ”Nej, det får du inte!”. Det jag skriver nu finns såklart inspelat och är ingenting som jag skulle hitta på om det inte fanns underlag för mina påståenden. Utöver hans högst otrevliga ton, så påtalar han något som jag inte på något sätt kan känna igen mig i. Han menar på att min dotter är rädd för mig. Det säger han rakt ut i samtalet.

När jag dagen efter får höra samtalet, blir jag väldigt orolig. Tankarna kommer…, vem har jag att göra med egentligen? Jag visste ju att min dotter inte var rädd för mig.

Mitt umgänge veckan efter
Uteblir…
Jag får meddelandet av min Emma att just nu vill min dotter träffa mig. Frasen ”Just nu” kommer jag att återkomma till. Nu har det gått snart fem år och senast den 14/11-22 fick jag höra att ”Just nu vill hon inte”. Ja…, det är klart att frasen ”Just nu” innebär olika saker för mig och min dotters mamma.

Januari 2018
Umgänget en vecka senare uteblir och beskedet som jag får av Emma är att vår gemensamma dotter inte vill träffa mig just nu. Nu börjar jag förstå att det är allvar. Jag kontaktar min morbror som är brottmålsadvokat och frågar om han vet någon bra advokat som är verksam inom familjerätt. Han sätter mig i kontakt med en advokatbyrå baserad i Västerås och Eskilstuna. Jag tar mig till Västerås och där träffar jag Linda. Linda var något yngre än mig, men framstod som kunnig och efter att ha hört min historia, så tyckte hon att vi skulle stämma om umgänge, vilket vi även gjorde. Vid den här tiden märkte jag gradvis hur min dotters beteende mot mig ändrades. Hon har alltid varit väldigt kärleksfull, men gradvis upplevde jag att hon blev alltmer hatisk. Samtidigt fortsatte Emma att förmedla att min dotter inte ville umgås med mig. Att hennes egen vilja skulle styra. Lindas strategi var att vi skulle göra en tidslinje där vi skulle förmedla min dotters beteende mot mig över tid. Det var ju så att Emma utan beslut från domstol egenmäktigt beslutade att Elisabeth skulle bo hos henne på heltid.

Jag skapade en powerpoint presentation och infogade både bilder och videos som visade mitt umgänge med min dotter. Jag klistrade även in sms konversationer i presentationen och beskrev med förklarande text. Ett exempel på detta som jag inte hade med vid tillfället kan man se här:

Konversationen är mellan mellan mig och min dotter. Så här har det alltid sett ut, men efter den 30 dec 2017 så ändrades hennes beteende och inställning mot mig gradvis till att bli allt mer fientlig och även hatisk. Vi ville visa på att hennes förändrade beteende kom efter det att Emma beslutade att hon på heltid skulle bo hos henne. Det finns såklart mängder med sms mellan mig och min dotter både före och efter den 30 dec 2017 och utvecklingen i hennes beteende är mer än tydlig.

14 Februari 2018 (Alla hjärtans dag)
Jag tog mig till min dotters skola med syfte att ge henne en present på alla hjärtans dag. Den här gången hade jag med mig två presenter. Hon blev förvånad av att se mig, då jag inte hade meddelat det i förväg. Det var ju en överraskning. Syftet var såklart att visa omtänksamhet mot min dotter, men jag gjorde även en ljudinspelning av mötet. Syftet var att motbevisa att min dotter skulle vara rädd för mig. Hon ger mig en bamsekram och säger att jag är ”Världens bästa pappa!”. Det är är alltså ca 6 veckor efter att Rickard har förmedlat att min dotter är rädd för mig. Det intressanta är att det finns ljudinspelningar som är daterade på båda tillfällena. För mig verkar det föga troligt att min dotter skulle vara rädd för mig 6 veckor innan jag är ”världens bästa pappa”. Vare sig Emma eller Rickard har kommenterat det faktumet trots upprepade frågor.

16 november 2022
Nu väljer jag att hoppa fram i tiden ett tag, men hoppar tillbaks snart igen. Jag vill vända mig till den person som betyder allra mest för mig. Elisabeth, när du var yngre kallade jag dig alltid för min ängel. Du föddes kl. 22.49 den 17 mars 2008 på BB Danderyds sjukhus. Den dagen och den tiden är det absolut bästa som har hänt mig. DU är det bästa som har hänt mig. Det kommer du alltid att vara och inget kan någonsin ändra på det! Det är länge sen nu, men vissa ögonblick från den dagen kommer för evigt att vara i mitt minne. Förlossningen gick väldigt bra och snabbt. Det första du gjorde som nyfödd var att du bajsade ner hon som hjälpte till med förlossningen. Hur tänkte du där? HAHA! Tro det eller ej, men det är väldigt vanligt. Vi flyttades snabbt till ett lite mindre hotell som låg precis intill BB. Där fick vi vara i några dagar. Den första som kom och besökte dig på hotellet var inte din mormor, farmor, farfar eller någon annan i din direkta närhet. Istället var det K. Nu blir det lite krångligt här, men K är din pappas styvbrors styvmamma. Ja, jag vet du har en märkligt familjekonstellation. Lite som en gammal film som heter ”Tomten är far till alla barnen” Se den någon gång, den är galet rolig. När det var dags för oss att åka hem hade din mamma sytt en jättefin brun lurvig dräkt. Den hade öron och såg ut som en björn. Det var snö ute och du såg helt underbar ut! Du var helt underbar! Du är helt underbar! Jag älskar dig och kommer så alltid att göra!

Våren 2018
Senare i februari får vi beskedet att vi ska ha en muntlig förberedelse i Attunda tingsrätt den 22 maj. Jag får fortfarande inte träffa min dotter med motiveringen att ”just nu vill hon inte”. Min advokat har kontakt med Emmas advokat, för att försöka få till ett umgänge, men jag upplever att hennes advokat medvetet förvärrar situationen med att förhala. Hon pratar om att en upptrappning av umgänget måste ske och försöker insinuera att jag inte är i balans, framförallt pga händelsen när Elisabeth ringde mig den 30 dec 2017 och önskade ha sina grejer. Emmas advokat hade ingen förståelse överhuvudtaget för att jag hade kört 40 mil och att det var sent på kvällen. Ingen hänsyn tog heller till att Emma inte hade meddelat detta i förväg. Under den här tiden fattar även Emma egna beslut om när jag får träffa min dotter. Hon förmedlade att jag kunde få träffa henne på onsdagar mellan 14-20. Jag svarade henne att jag hämtar min dotter på skolan på onsdagen kl.14 och lämnar henne på skolan fredag morgon. Svaret jag fick på det var ”Nej, det är inte förhandlingsbart”. Hon styrde alltså allt och förminskade min roll som förälder. Som jag skrev tidigare så hade vi ett avtal om umgänge som inte var juridiskt bindande. Enligt den överenskommelsen så skulle jag ha Elisabeth under sportlovet 2018. Trots det blev det inget umgänge. Nedan visas konversation gällande sportlovet.

På mer än två månaders tid hade jag fått träffa min dotter två eftermiddagar. Det hade Emma egenmäktigt beslutat. Efter ett tag förstår jag att Emma inte har några planer att låta mig träffa min dotter innan den 22 maj. Jag börjar därför undersöka möjligheten till ett interimistiskt (tillfälligt) beslut om umgänge. En förhandling påbörjas då mellan våra båda advokater.

Samtidigt som Emma gjorde allt för att förhindra mitt umgänge med min dotter, så kom min advokat med lite smarta idéer. Vi bad min pappa att fråga Emma om umgänge. Varje gång hon säger ”Nej, hon vill inte” blir det väldigt tydligt vem det är som inte vill samarbeta och tanken var att vi kunde använda oss av det senare i rätten.

Samtidigt under den här tiden gör familjerätten en utredning som ska ligga till grund för Tingsrättens beslut. Familjerätten kan egentligen inte fatta beslut, istället är deras uppgift att komma med en rekommendation. Familjerätten intervjuar mig, min nuvarande sambo Anna, Emma, Rickard och Elisabeth. Familjerätten gör även hembesök för att se hur boendeförhållanden ser ut för Elisabeth. Vad jag inte vet vid det här tillfället är att Familjerätten även gör ett utdrag ur belastningsregistret på oss alla som blir intervjuade. Det kommer att få betydelse senare.

Emma är fullständigt kompromisslös och därför blir umgänget bestämt till enbart onsdagar mellan 14-20. Det blir svårt och för första gången någonsin får jag ett sms svar från min dotter skrivet i versaler. Det gör att jag tvivlar på att det är hon som har skrivit det. När hon skriver nedan meddelande till mig är hon precis 11 år fyllda.

Försöken till umgänge fortsätter och eftermiddagen den 2:a maj 2018 kommer jag till Elisabeths skola med hennes farmor. Vi ser att hon tittar efter oss och så fort hon ser oss springer hon bort och hämtar sin lärare och med honom närvarande förklarar hon att hon inte vill följa med. Elisabeths farmor gav henne en kram innan vi gick därifrån utan henne. Det var tydligt att hon inte tyckte om kramen. Nu stod det väldigt klart för mig att hon hade blivit påverkad att inte enbart tycka illa om mig utan även sin övriga släkt på min sida.

Det stod klart för mig att det skulle se ut så här tills vi fick ett beslut i rätten, så det var inte mycket annat att göra än att vänta tills den 22 maj.

Helt plötsligt händer något väldigt chockerande. Jag får ett brev från polisen att jag är anmäld för misshandel av Emma och ska infinna mig på förhör. Förhöret ska äga rum den 16/5 2018. Jag förstår verkligen ingenting. Jag har verkligen aldrig rört henne. Jag var med om ett slagsmål i nionde klass, men det är det enda i hela mitt liv.

Jag och min advokat bestämde att hon skulle finnas med på telefon under det aktuella förhöret. I förhörs rummet möts jag av två poliser. Det var första gången jag har suttit i polisförhör och att göra det med vetskapen om att man är oskyldig.., ja, det är en väldigt speciell känsla. Jag får då veta att den påstådda misshandeln ska ha ägt rum någon gång under 2015 och det finns ett foto på Emma med ett blått öga. Stämningen under förhöret var absolut inte trevlig, men jag visste ju att jag inte var skyldig till något, så även om jag kände mig väldigt liten just då, så kände jag mig trygg. Jag blir inte fälld, för jag har inte gjort något. Så kände jag. Däremot snurrade det i mitt huvud. Jag förstod verkligen inte hur det kunde finnas ett foto av Emma taget under en tid då vi var tillsammans. Jag hade verkligen inget minne av något sådant. Ca en vecka efter förhöret får jag beskedet att åklagaren lägger ner ärendet omgående.

Men…, det snurrade ändå i mitt huvud.., vart kom fotot ifrån. En tid efter det pratade jag med två nära släktingar och de visste precis hur skadan uppkom. Så fort de berättade kom jag ihåg. Det var en arbetsplatsskada som inträffade Emma när vi var tillsammans. Anledningen till att mina släktingar visste om det var pga att Emma vid tillfället hade lagt upp samma bild på Facebook och där förklarat vad som hade hänt.

Nu kom jag ihåg allt väldigt tydligt, jag behövde bara bli påmind om det. Jag letade på Emmas Facebook efter bilden, men den var såklart borttagen. Jag hade såklart polisanmält henne för fals tillvitelse om den fanns kvar. Hur kan en person göra så? Vem gör så? Polisanmäla en person och låta denne sitta i förhör för något man inte har gjort???

22 maj 2018
Vi träffades i tingsrätten för en muntlig förberedelse och ett beslut i väntan på dom kom. Det är ju så i Sverige att det är barnets umgänge med dig som förälder och inte tvärtom, även om jag möjligtvis har skrivit annorlunda tidigare.

Beslutet innebar att min dotter skulle ha umgänge med mig varannan lördag eller söndag fyra timmar åt gången. Umgänget skulle ske tillsammans med umgängesstöd. Jag orkade inte tjafsa om det. Jag vet att jag inte på något sätt är en fara för mitt barn och det vet alla andra i min närhet också. Jag spelade helt enkelt med i väntan på den riktiga domen. Det framgår även av beslutet att umgänget ska gälla längst till slutet av 2018. Umgänget skulle börja så snart familjerätten och umgängesstödet hade meddelat att det fanns förutsättningar för det, så det skulle komma att dröja några veckor.

Som jag skrev tidigare, gjorde familjerätten utdrag ur belastningsregistret. Det framgick av materialet som presenterades i rätten den 22 maj. Det fanns inget i mitt belastningsregister, inte heller i min sambos, inte i Emmas, men i Rickards fanns det. Domen var av allvarlig karaktär och avsåg upprepade brott mot sitt ex under tiden då de var sambos.

Slutet av maj 2022
Ca en vecka efter det interimistiska beslutet den 22 maj, börjar jag fundera en hel del på domen som jag hade läst väldigt kortfattat om. Jag tänker för mig själv att domas måste ju vara offentliga i Sverige. Jag börjar googla och hittar sajten Lexbase. Där hittar jag domen i sin helhet.., men det var inte det som var mest uppseendeväckande.
Nu hittade jag en helt ny dom, som hade vunnit laga kraft efter det att vi var i rätten den 22 maj, dvs bara några dagar innan jag hittade den på Lexbase.

Materialet var långt och tog tid att läsa och det var detaljerande…. och…, väldigt skrämmande. De begångna våldsbrotten var riktade mot hans ex (Lisa) inför ögonen på deras gemensamma barn. Jag blev väldigt chockad och trots konflikten med Emma, blev jag orolig för henne. Jag tog därför kontakt med en god vän vars fru var vän med Emma. Jag ville berätta vad jag hade sett, men visste inte om Emma visste. Om hon inte visste, så var det fullt möjligt att hon inte var säker. Av den anledningen tog jag kontakt med min vän. Jag bad honom om att be sin fru hålla ett öga på Emma.

Det visade sig att hon visste och stöttade sin sambo och det visade sig också att hon inte hade haft en tanke på att informera mig. Hon kände att det var deras ensak och att jag inte hade att göra med att min dotter bodde på heltid med en dömd våldsman.

Nationaldagen 2018
Av en slump så kommer jag i kontakt med Lisa och jag bestämmer mig för att träffa henne i sitt hem på nationaldagen. Hon hade då gjort iordning en hel pärm till mig med material. Hon berättade om sin tillvaro de senaste åren då hon vid ett flertal tillfällen hade tvingats vistas på skyddade boenden. Hon berättade ingående om vad hon hade varit med om och förklarade tydligt för mig vem jag verkligen hade att göra med. Jag visste verkligen inte vad jag skulle tro och vad jag skulle känna. Det var helt surrealistiskt…, som en film.

Avslutningsmys på bad den 11/6
Av en god vän som hade barn i samma klass som min dotter fick jag veta att det skulle vara ”avslutningsmys” på ett närliggande bad. Det skulle vara frukt och dryck till barnen och annat tilltugg till föräldrarna. Vid tillfället var Emma en av två klassföräldrar som ordnade allt och bjöd in samtliga föräldrar, samtliga föräldrar utom mig alltså. Jag fick ingen inbjudan utan fick höra om det av min vän. När jag frågade Emma om det, fick jag svaret att jag helt enkelt inte var välkommen.

29 juni 2018
En umgängesstödjare var utsedd och det första umgängestillfället skulle äga rum den söndagen den 1:a juli. Några dagar tidigare, den 29 juni fick jag dock beskedet från umgängesstödjaren att det var avbokat. Anledningen var att Elisabeth ”inte ville”.

16 juli 2018
Den här dagen får jag veta att Emma kräver mig på underhåll då Elisabeth uteslutande bor hos henne. Min ambition då var ju att min dotter skulle bo varannan vecka hos mig, så jag förstod inte varför frågan om underhåll ens uppkom.

17 juli 2018
Den här dagen får jag ett brev från min dotter. Se nedan. Vid tidpunkten är hon 11 år gammal. Hon har naturligtvis inte köpt kuvert, frimärke och själv lagt brevet på brevlådan. Hon har fått ”hjälp” helt enkelt.

24 juli 2018
Den här dagen skickade jag ett mail till min advokat och beskrev hur umgängestillfällena hade varit. Då skulle det ha varit tre tillfällen på fyra timmar vardera. Det första tillfället blev inställt då min dotter inte ville. Det andra tillfället sågs vi, men enbart för att min dotter förklarade att hon inte ville. Det varade i ca 1 minut. Det tredje tillfället varade i ca 5 minuter. I samma mail till min advokat beskrev jag att jag hade pratat med umgängesstödjaren som förklarade att hon inte hade sett någonting i mitt beteende som kunde anmärkas på. Hon förklarade att jag hade agerat felfritt och att hon även hade rapporterat det till familjerätten. Min upplevelse nu var att min dotter i allra högsta grad var påverkad och att utvecklingen gick åt helt fel håll, dvs att hon blev än mer hatisk. Dagen efter skulle umgängesstödjaren ge sin sista uppdatering till familjerätten och den 29 augusti skulle jag och Emma återigen ses i rätten.

Tingsrätten den 29 aug 2018
I tingsrätten beslutades inte mer än att en boende- och umgängesutredning skulle tillsättas. Utredningen skulle vara färdig den 2 januari 2019.

Slutet på oktober 2018
Jag får besked om att vi är kallade till huvudförhandling den 17 och 18 mars 2019. Även om datumet kändes långt bort, så var det just det…, ett datum där allt skulle få ett slut. Jag var övertygad om att min dotter skulle få umgänge med mig, vilket innebar att jag var övertygad om att allt skulle bara kunna bli bättre efter detta datum.

Umgänget under den här tiden sker fortsatt tillsammans med umgängesstödjaren och även om det gick trevande i början, så började umgängestillfällena gå bättre och bättre.

Den 28 oktober skickade jag ett mail till min advokat:

Hej Linda, 

Jag träffade Elisabeth idag 🙂

Hon var lite trevande i början, men vi kunde ändå prata och skratta lite tillsammans. Jag avrundade själv mötet då jag ville börja försiktigt. Jag hade sms kontakt med umgängesstödjaren som var med oss efteråt och hon tyckte att det var bra att jag avrundade och hon förmedlade också att Elisabeth verkade må bra efteråt. 

Både jag och hela min familj är jätteglada eftersom detta var ett stort steg framåt. Nu får vi se vad som händer om två veckor om det blir ett möte då också, men jag är hoppfull. Jag tänkte skicka en Halloween present till henne i veckan. Det är absolut för tidigt att säga, men det skulle ju vara toppen om vi kunde komma överens utan huvudförhandling. Det sista som överger en är ju hoppet

Även om jag och umgängesstödjaren var nöjda med umgänget och att familjerätten uppgav att de tyckte att det var bra att jag avrundade mötet i förtid då jag ville avsluta på topp, så var det en person som definitivt tyckte precis tvärtom. Såklart var det Emma som anklagade mig för att ha avbrutit mötet i förtid, ungefär som att jag visade på att jag inte ville umgås med min dotter.

Hon har gjort på liknande sätt vid ett flertal tillfällen, dvs hon tar en del av sanningen och vrider till den något så att den blir till något helt annat.

10 november 2018
Den här dagen hade jag och Elisabeth vårt fjärde umgängestillfälle sedan den 22 maj. Det här tillfället var umgängesstödjaren med precis som vid tidigare tillfällen. Vi spelade bowling och hade kul. Efteråt fikade vi och vi hade en del skratt. Elisabeth berättade för mig att det var en sak hon ville säga. Hon blev allvarlig och berättade att hon ville bo hos sin mamma på heltid, men att hon ville träffa mig emellanåt med umgängesstödjaren. Jag förstod det som att hon menade framöver och inte enbart just nu. Jag kände att jag inte ville prata med Elisabeth om sånt här , då jag inte vill blanda in henne alltför mycket. Jag svarade ”ok” som att jag förstod vad hon sa. Efteråt pratade vi om något annat.

12 november 2018
På måndagen den 12/11 hör familjerätten av sig till mig. De berättar då att Emma har förmedlat att Elisabeth har berättat för henne att jag har sagt ja till att Elisabeth ska bo heltid hos henne. Såklart är det helt felaktigt. Det var aldrig min intention och jag skulle givetvis aldrig godkänna något så viktigt så lättvindigt på några få sekunder. Jag pratade därefter med umgängesstödjaren som meddelade mig att hon förstod konversationen precis som jag gjorde, dvs att jag inte önskade prata om detta utan gick vidare att prata om något annat. Umgängesstödjaren berättade även för mig att hon tyckte att det var helt rätt av mig att agera på det sättet och att hon skulle ha gjort likadant. Återigen tog Emma en del av sanningen och gjorde den till något helt annat.

I samma samtal från familjerätten så förmedlade de att Emma ville att jag skulle skriva under ett avtal som låter henne ha all umgängesrätt med Elisabeth och jag ingen. Emmas önskan var att vi skulle skriva under avtalet utan att bådas våra advokater skulle vara närvarande. Givetvis var det inget som jag kunde tänka mig att göra.

25 november 2018
Det var dags för vårt femte umgängestillfälle. Vi skulle spela minigolf kl.11. Umgängesstödjaren skickade ett sms dagen innan och meddelade mig att Elisabeth önskade flytta tiden till 11.20 eftersom hon skulle se en film på bio innan. Jag skrev att det var helt ok. Några minuter efter 11.20 ringer jag umgängesstödjaren som meddelar att Elisabeth inte vill träffa mig eftersom ”det inte känns bra i magen”. Både jag och umgängesstödjaren åkte hem utan att det blev något umgänge. 

Antal umgängen som hade ägt rum var nu fyra stycken sedan den 22 maj, men de två första varade enbart i ett fåtal minuter, så sammanlagt två stycken som går att räkna som riktiga umgängestillfällen.

Under den här tiden var det ganska intensiv mailkorrespondens mellan både min och Emmas advokat. Det var tydligt att Emma genom sin advokat ville begränsa min dotters och mina umgängen så långt det gick.

28 november 2018
Familjerätten meddelar nu att de inte kommer att hinna klart med sin utredning tills början av januari 2019, utan behöver mer tid. Huvudförhandlingen i tingsrätten ska även den komma att bli något försenad.

29 januari 2019/Familjerättens utlåtande
Baserat på familjerättens utlåtande beslutas det att det interimistiska beslut om umgänge tillsammans med umgängesstödjaren ska fortsätta fram tills huvudförhandlingen i slutet på mars 2019.

Jag får ett protokoll från familjerättens utredning och deras förslag till tingsrätten om beslut. Förslaget innebär att Elisabeth ska ha sitt stadigvarande boende hos Emma samt att ett umgänge mellan Elisabeth och mig inte ska regleras.

Det värsta beskedet en förälder kan få! En mängd känslor vällde över mig. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Motiveringen till beslutet är:

Jag trodde verkligen inte vad jag läste. Hur kunde det vara möjligt?! Här har familjerätten tagit hänsyn till min dotters vilja, men de har inte på något sätt tagit hänsyn till att det skulle kunna vara hennes påverkade vilja. Jag visste att familjerättens förslag vägde mycket tungt…, men samtidigt är det inte allt. Jag visste att jag hade enormt mycket bevis för att min dotter har blivit påverkad till att tycka illa om mig. Det rör sig som jag tidigare har beskrivit om en förändring i beteende över tid då min dotter uteslutande bodde hos sin mamma, ljudinspelningar, sms och liknande. Jag förstod att jag trots familjerättens beslut hade väldigt mycket på fötterna och nu ville jag bara att den 27 mars skulle vara över.

Februari 2019
I väntan på slutförhandlingen i tingsrätten bad min advokat mig om att samla på mig bevis för Emmas oförmåga till samarbete. Därför bad jag Emma om information om vår dotter, dels gällande skola, ,men även om hennes sjukvård.

Hennes svar till mig är:
”Du har tillgång till både Shoolsoft (Skolsystem) och till hennes journal på mina vårdkontakter 1177”. Hon visar väldigt tydligt minsta möjliga samarbetsvilja då hon vägrar svara på mina frågor.

Den här månaden går min mormor bort. Elisabeth har vid flera tillfällen träffat henne och jag ville självklart vara den som berättade den tråkiga nyheten för henne. Jag tyckte också att det var självklart att berätta det här för henne personligen och inte via tel samtal eller sms. Jag vädjade därför till Emma om detta. För mig spelade det ingen roll om en umgängesstödjare var närvarande eller inte. Jag ville träffa min dotter för att berätta det här för henne och vädjade verkligen om detta.
Då Emma tidigare har berättat saker för vår dotter som jag ansåg var min ensak att berätta, så avslöjade jag inte vad det var jag ville berätta för för dotter. Jag fick beskedet att min dotter inte ville träffa mig och att vad det än var som jag ville berätta om så fick jag skicka ett sms om det.

Jag valde att inte göra det och hoppades istället att få göra det vid nästa möte med min dotter (om det skulle bli något).

Tre dagar senare får jag följande meddelande från Emma:


Naturligtvis blev jag både ledsen och upprörd, då syftet med att hon valde att ta reda på vad jag ville prata med vår dotter om och att hon tog beslutet att göra det själv, endast syftade till att göra mig illa. På samma sätt som med den uppdiktade misshandeln har jag väldigt svårt att förstå varför någon person vill göra på det här sättet. Det är enbart ren ondska.

Slutet av mars 2019/slutförhandlingen i tingsrätten
Det skulle inte bli några fler umgängen med Elisabeth. Emma hade helt enkelt meddelat umgängesstödjaren att Elisabeth inte ville. Nu var det enbart några dagar kvar tills vi skulle ses i rätten för slutförhandling. Min advokat hade inför slutförhandlingen antytt för Emmas advokat att vi hade omfattande bevisning för att Emma hade påverkat Elisabeth till att tycka illa om mig och resten av sin släkt på min sida. En del av bevisningen hade hon även berättat rakt ut om. Syftet var att få Emma att backa och acceptera en förlikning.

I samband med detta hör även domaren i målet av sig och menar att ingen av oss, vare sig jag, Emma eller Elisabeth kan vänta oss något positivt av en fortsatt rättegång. Han uppmanar till förlikning. Nu är det den 25 mars 2019 och vi skulle ses i rätten två dagar senare.

Emmas advokat menar att Emma är öppen för en förlikning och min advokat skriver ett förslag till umgänge.

Förslaget innebar ett umgänge som skulle trappas upp över tid. Inledningsvis skulle min dotter ha umgänge med mig fyra timmar varje söndag mellan 12-16 med start V.14. Så skulle det vara fram tills skolavslutningen i juni och efter det skulle umgänget trappas upp ytterligare. Efter ett tag skulle min dotter ha umgänge med mig varannan helg, vartannat lov och fem veckor varje sommar. Utöver umgänget är det väldigt mycket annat som stipuleras i domen. Exempelvis är det 6 st besök som jag och min dotter ska göra hos psykolog i syfte att förbättra vår relation. Enligt förslaget skulle jag ha rätten att bestämma vilken psykolog som vi skulle besöka. Förslaget innebar även att Emma skulle verka för att Elisabeth skulle ha en bra relation med mitt nätverk i form av farmor, farfar och kusiner.
Förslaget innebar också att det skulle vara Emma som skulle se till så att umgänget kom till stånd.

Naturligtvis innefattar en dom så mycket mer, men kortfattat ser domen ut enligt ovan. Båda våra advokater skrev under förlikningen som sedan blev till en dom i tingsrätten. Förlikningen var ett faktum och två dagar innan slutförhandlingen skulle äga rum kom vi äntligen överens.

Jag kommer ihåg. Lättnaden var enorm! Känslan var verkligen obeskrivlig! Var det verkligen sant?! Var den här mardrömmen verkligen över?! Tyvärr skulle det visa sig senare att det var den inte…

Temporärt avbrott i tidslinjen…, julen 2022

När jag skriver det här är det den 22 december 2022. Den femte julen utan min dotter. Den första julen efter den utlösande faktorn som ägde rum den 30:e december 2017, dvs julen 2018, så skickade jag en julklapp till min älskade dotter. Det var endast ett kuvert, men med ett bra innehåll. Till det hade jag skrivit ett brev. Några dagar senare fick jag tillbaks julklappen i posten med ett brev från min dotter där hon förmedlade att hon inte vill ha mina presenter. Beskedet från hennes mamma till mig har varit att respektera hennes vilja och sedan dess har jag därför inte skickat någon julklapp, men jag har såklart alltid skickat en julhälsning. Elisabeth, att bara veta om att jag kan skicka en julklapp till dig skulle betyda såå mycket! Det skulle verkligen betyda allt! Jag hoppas verkligen att vi någon gång kan komma dit.

Nu kom jag in på ett ämne som jag är övertygad om är väldigt jobbigt för oss alla som är drabbade av det här,.. nämligen högtider .., och framförallt julen. När jag skriver det här är det den 22 december 2022 och julafton är bara två dagar bort. Hur känns det nu att veta att jag återigen inte kommer att få fira jul med min älskade dotter? Hur känns det att inte få ett samtal med en jul hälsning från sin 14 åriga dotter? Hur känns det att inte få ett svar på sin egen julhälsning? Ärligt talat.., fullständigt fruktansvärt! Nä, inte ens så hemskt känns det, känslan är obeskrivligt smärtsam! Just det här går inte att skriva om utan pauser och tårar i ögonen och det går förmodligen inte ens att förklara för att någon som inte upplever ssamma sak att någonsin ska kunna förstå. Den första julen var värst, men det var nog även den andra och tredje också. Nä, det blev nog inte alls bättre för varje år. Det har blivit något bättre nu tycker jag.., eller nej, det har det nog inte alls blivit, enbart något mindre svårt att leva med. Oavsett om man kan slappna av i 5, 10 eller kanske tom 20 minuter, så finns alltid tankarna där ändå. Har ni varit med om det.., att ni har haft det trevligt, roligt och bra utan att egentligen tänka på det som gror, ..men sen plötsligt kommer allt ifatt er, även under den tid då alla andra i samma sällskap har det bra? Det har hänt mig, fler än en gång. Fruktansvärt jobbigt. För mig är situationen fortfarande väldigt jobbig att leva med, men dock något mindre jobbig. Att det är så, att det inte är lika outhärdligt längre som det var, har jag enbart alla de nära och kära att tacka för. Allt stöd som jag fått under åren från familj, släkt och vänner har varit helt enormt. Tack alla ni som ALLTID finns där, ni vet vilka ni är och ni betyder ALLT för mig i det här.
GOD JUL TILL ER ALLA!

27 mars 2019, dagen efter förlikningen

Dagen efter förlikningen fick min pappa ett sms av Emma. Hennes inledning av sms:et är följande:


Det stod genast klart för mig att hon inte var nöjd med förlikningen. Dessutomm anser jag att det tyder på att den enda anledningen hon beslöt sig för att förlika var för att hon visste att jag hade enormt mycket bevisning mot henne.

Första helgen i april 2019

Äntligen skulle det första umgänget sedan förlikningen äga rum mellan mig och min dotter. Vi gick på bio. Då vi tillsammans hade beslutat att jag skulle ha umgängesstöd den inledande tiden, så var min pappa med vid det första tillfället. Allting gick väldigt bra, lite krystat först, men det tog inte alls lång tid innan allt släppte. Vi hade kul tillsammans helt enkelt 🙂 Efter umgänget skickade min pappa, Elisabeths farfar ett sms till Emma där han undrade hur Elisabeth hade upplevt dagen.

Emma svarade: ”Det tycker jag inte ni ska fråga mig, utan henne i fortsättningen. Ni va väl ändå med idag samt åkte hem m henne? Hon kände sig iaf kluven. Jobbigt i början. Kul med bion. Och jobbigt med kramarna enligt henne själv”

När jag läste hur hon hade svarat min pappa blev jag helt mållös. Så hårt och känslokallt och dessutom menar hon på allvar att vi alla uteslutande ska diskutera frågan med min dotter som då var nyligen 11 år fyllda. Hon anser uppenbarligen inte att det är en fråga överhuvudtaget för umgängesstödet tillika Elisabeths farfar, mig eller ens henne själv. Istället anser hon att det här ska uteslutande tas upp med en 11 åring. Självklart tycker jag att det är en sak som ska tas upp mellan både mig och Elisabeth, men givetvis även mellan mig och Emma. Jag anser givetvis att frågan var berättigad av Elisabeths farfar.

Utöver frågan om vem som egentligen ska säga vad till vem, så vill jag förmedla att jag och Emma hade ett förhållande under hela 18 års tid. Vi träffades utomlands när vi båda var väldigt unga. Jag bodde i Stockholmsområdet och hon bodde i en stad i norra Sverige. Efter att hon hade tagit studenten flyttade hon ner till STHLM och vi köpte lägenhet tillsammans. Då hon flyttade ner till mig och inte tvärtom blev det naturligt att vårt umgänge inom släkten fokuserades mer till min sida. Mina föräldrar har under alla dessa år ställt upp enormt mycket för Emma. Bjudit henne på skidsmestrar i deras stuga i Sälen, charterresor, ’och även flertalet seglatser i medelhavet. Jag vet inte hur många julaftonar som firades hemma hos min pappa och då var även Emmas mamma närvarande. Utöver det var det ofta middagar hemma hos min pappa. Under en lång tid var det tradition på söndagar. Hon blev verkligen välkomnad och fick även ett väldigt stort stöd av min pappas fru när hon drabbades av ätstörningar. Min familj visade henne verkliogen inget annat än omtanke och kärlek.

Att Emma svarade min pappa som hon gjorde förstår ingen av oss. Han, hans fru och min mamma har verkligen inte gjort henne något annat än att visa henne omtanke och kärlek. Det skulle visa sig senare att just det här meddelandet var förhållandevis ”milt” för att komma från henne. Ingen av oss förstår vart allt hat kommer från.

april 2019

I början av april 2019 får jag ett mail från min advokat. Det är Emmas advokat som nu kräver mig på underhåll för den första tiden som min dotter uteslutande bodde hos sin mamma, dvs från det datum som min dotters mamma egenmäktigt beslutade att Elisabeth skulle bo hos henne på heltid. Att Elisabeth skulle bo där på heltid var återigen alltså inget som vi tillsammans hade kommit överrens om utan något som Emma själv beslutade utan dom eller likande från rättsinstans. Beloppet uppgick till 6292::-. Trots det låga beloppet ansåg jag och anser fortfarande att det är fullständigt galet! Hon tog lagen i egna händer och nu ska hon belönas för det??! Jag förstår verkligen inte!

När jag tog upp detta med Emma var svaret:

Ord och inga visor helt enkelt. Jag vägrade att betala. Att vår gemensamma dotter skulle bo hos Emma på heltid var inget som vi hade beslutat tillsammans, istället valde hon att sätta sig över lagen och ta ett egenmäktigt beslut. Nä, om hon vill ha mina pengar, som hon inte på något sätt har förtjänat.., ja, då får hon kriga för dem, så kände jag och så känner jag fortfarande. Hon stämde mig på underhållet..

Fortfarande april 2019

I förlikningen kom vi överens om att Elisabeth och jag tillsammans skulle träffa en terapeut/psykolog och prata igenom det som har varit. Det skulle bli sex st möten och syftet skulle vara att stärka vår relation. Jag skulle få välja terapeut utan inblandning från Emma och Emma skulle ombesörja så att Elisabeth skulle infinna sig på angiven tid och plats.

Emma frågar mig upprepade gånger på mail om jag har hittat lämplig terapeut. Jag väljer initialt att inte svara på hennes fråga. Dumt kan tyckas, men det fanns ett syfte med det. Under hela tiden sedan den här fruktansvärda historien tog sin början har jag ställt frågor om min dotters skolgång, hälsa och fritidsaktiviteter. Oftast har jag inte fått något svar överhuvudtaget. De gånger jag har fått ett svar har det varit väldigt kortfattat eller rent av otrevligt. Vid ett tillfälle när jag frågade hur det går för henne i skolan, fick jag svaret ”Det går bra”. . Ärligt talat tycker jag att man som förälder och vårdnadshavare förtjänar ett lite mer utvecklande svar än så. Många gånger har hon även hänvisat till andra instanser för att jag ska kunna få svar på de här frågorna.

Mitt syfte med att initialt inte svara var att poängtera för Emma hur viktigt det är för båda parter att vi svarar på ställda frågor. Det är uppenbart att Emma känner att jag ska svara på hennes frågor samtidigt som hon inte tycker att hon har någon skyldighet att svara på mina. Jag skickade ett mail till henne om det och både mailet och hennes svar kan ses nedan:

Inte på något sätt kan man få ett vettigt svar från henne. Det hela handlar uteslutande om att hon vill få sin vilja igenom och att hon egentligen VILL ha konflikten! Jag förstår verkligen inte..

Hur går umgängena under den här tiden då?

Jo, de går riktigt bra! Jag och min dotter har umgås och gör lite olika saker de gånger vi träffas. Vi går på bio, spelar minigolf, spelar bowling osv. Allt med umgängesstöd, men det spelar ingen roll. Det går bra och jag ser att min dotter känner sig trygg och att hon trivs. De gånger som min pappa var med som umgängesstöd gick han medvetet bort ett tag. Han skulle köpa något på pressbyrån eller liknande. Syftet var såklart att lämna mig ensam med min dotter för att vi skulle knyta an ännu bättre. Det visade sig att när han gjorde det, så visade hon inte minsta tecken på att känna sig obekväm, tvärtom faktiskt. Vi skrattade och hade kul. Det var helt fantastiskt!

Sedan kom tiden då min dotter skulle lämnas tillbaks till sin mamma. Då var det alltid gnäll på något från henne. Vi var fem minuter sena eller så poängterade hon något annat som var fel. Hon tänkte inte överhuvudtaget på det faktum att vår dotter faktiskt hade haft en bra tid tillsammans med oss alla. Jag skrev ett mail till henne om det här:

Det finns en sak som är väldigt intressant med hennes svar och det är att hon den 14 april 2019 tycks tycka att det är fruktansvärt viktigt att domstolsbeslutet måste följas. Den här gången handlade det om att jag lämnade tillbaka min dotter till henne efter 4 tim och fem minuter istället för efter 4 timmar. Jag var alltså fem minuter sen. Nu var det alltså väldigt viktigt att domstolsbeslutet skulle följas till punkt och pricka, men det skulle snart ändras till det exakt motsatta.

Under umgängena har jag och alla som är med uppfattningen om att det går väldigt bra. Vi ser att min dotter verkligen trivs och mår bra, men ändå förmedlar Emma det exakt motsatta och det blev allt mer klart för mig att hon påverkade min dotter sakteliga att tycka samma sak som hon själv. Vid ett tillfälle när jag lämnade tillbaks min dotter, så vände Emma oss ryggen allihop inför Elisabeth. Jag ifrågasatte detta beteende då det är en självklarhet för de flesta att barn härmar beteende. Jag menade att beteendet från Emma påverkar vår dotter att tycka lika illa om mig och min släkt som hon själv gör. Emma höll inte med om att det beteendet påverkar ett barn som då var elva år gammal. En liten parentes i det här är att Emma arbetar och är utbildad som lärare/pedagog för lågstadieelever.

April/maj 2019

Jag forstätter att leta efter en psykolog/terapeut som jag och min dotter kan besöka. Det var inte det lättaste då många inte tog emot både förälder och barn. Jag ställde Emma en fråga gällande arvodet till den psykolog som vi så småningom skulle besöka. Hon hade sin klara uppfattning om att hon absolut inte skulle vara med och betala något. Det låg ju i mitt intresse menade hon. Pengarna i sig brydde jag mig inte om, men hennes inställning tycker jag enbart visar väldigt mycket om hennes lämplighet som värdnadshavare. För mig är det en självklarhet att man som förälder ska vilja att ens barn ska ha en bra relation med båda sina föräldrar. Enligt Emma ligger det enbart i mitt intresse att jag har en bra relation med min dotter och absolut inte i hennes. En fullständigt galen inställning anser jag.

Det är under den här tiden som Emmas föräldraalienation eskalerar. Den har såklart varit omfattande tidigare, men vi märkte ju alla av Elisabeths vilja att umgås. Vid den här tiden dansade Elisabeth och varje vår och vinter var det dansuppvisning. Året innan hade jag köpt biljetter, flera stycken allra längst fram. Då Elisabeth inte ”ville” att jag skulle gå, gav jag bort mina biljetter till en familj som såklart blev jätteglada. Den här gången hade jag ingen lust att betala för biljetter för att sedan ge bort dem, så jag stämde av med Emma. Elisabeth ville inte att jag skulle komma, även om jag skulle hålla mig osynlig och boka biljetter långt från scenen.

19 maj 2019

Den 19 maj hade jag en mailkonversation med Emma gällande ett problem som uppstod i samband med ett umgängestillfälle. Problemet var att hon som skulle vara umgängesstöd hade drabbats av magsjuka.
Mailkonversationen följer nedan:

Återigen är det Emma som styr agendan och jag som förväntas gå i hennes ledband. Om man bortser från det så skriver hon en sak som är väldigt intressant. Un skriver att det är min dotters umgängesrätt med mig och inte tvärtom. Det har hon rätt i, men det ska visa sig framöver att hon väljer att gömma sig bakom just det här för att utöva umgängessabotage.

Fortfarande maj 2019

Svaren som jag fick från Emma på vad jag än ställde för frågor var högst otrevliga och kortfattade och hon gjorde det väldigt tydligt för mig att hon inte hade för avsikt att samarbeta på något sätt. En annan fråga jag ställde var om min dotters kommande dansläger:

Konsekvent valde jag att agera på ett trevligt sätt istället för att svara med samma mynt. Anledningen tror jag är mitt eget samvete. Åtminstone har jag ansträngt mig att vara trevlig och tillmötesgående i kommunikationen även om hon inte har det.

Mitten av Juni 2019

Umgängena fortsatte och det gick bra.., tills det inte gjorde det… Jag kommer inte ihåg exakt när, men någon gång i mitten av juni skulle Elisabeth delta i Eken Cup, som är en handbollsturnering som spelas utomhus. Hundratals lag kommer för att tävla och det var jag som hade umgänget. Elisabethen skulle åka till turneringen med en kompis och hennes mamma och jag skulle komma lagom tills turneringen skulle börja. Men något olyckligt inträffar. Jag hade under ett par dagar känt en mindre smärta i vänster sida som vandrade bak till ryggen. Jag tänkte enbart att jag hade legat konstigt när jag hade sovit och trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte och dagen innan turneringen skulle äga rum, vaknar jag upp med en ofantlig smärta och förstår inte ens hur jag ska ta mig upp ur sängen, än mindre hur jag ska ta mig till handbollsturneringen nästa dag. Jag förstår omgående att jag måste till sjukhus. Till saken hör också att jag hösten 2017 genomgick en njurtransplantation där jag fick min pappas ena njure. När man transplanteras ”kopplas” ens egna två njurar bort, men läkarna lämnar kvar de i kroppen och den ”tredje” njuren placeras normalt på antingen höger eller vänster sida nedåt magen. Naturligtvis var jag rädd för att något hade hänt med min enda fungerande njure. Trots enorma smärtor lyckas jag ta mig upp ur sängen och jag får skjuts till sjukhuset. En fördel med att vara transplanterad är att jag alltid blir prioriterad. Läkarna har samma rädsla som jag att något är fel och de ser alltid allvarligt på när jag drabbas av något. Väl på sjukhuset konstateras att jag har en allvarlig urinvägsinfektion som har gått över till en njurbäckeninflammation. Jag fick omgående antibiotika intravenöst, så smärtan avtog ganska omgående.

Nu till det stora problemet, jag ville verkligen till min dotters handbollsturnering som skulle äga rum dagen efter. Jag visste också att om jag inte kunde komma, så skulle jag få kritik för det och jag hörde orden för mig själv ”Du bryr dig inte om din dotter”. Jag var också väldigt rädd för att jag skulle bli beskylld för att ljuga, dvs att Emma skulle intala Elisabeth att jag inte alls låg på sjukhus utan att jag valde att inte komma på hennes handbollsturnering för att jag helt enkelt inte var intresserad. Då jag kände att smärtan avtog snabbt, pratade jag med läkaren och hoppades på att jag kunde bli utskriven på förmiddagen samma dag som turneringen skulle äga rum. Det blev jag inte, men han beviljade mig permission. Jag blev såklart jätteglad och tog mig till turneringen, dock kom jag dit i slutet på dagen, men jag fick se min dotter spela handboll och det betydde ALLT!

Vad som är intressant med just den här historien är att Emma hade uttalat sig till Elisabeths kompis mamma (jag väljer att kalla henne Maria) att jag förmodligen inte kunde komma, då jag var på sjukhus. Dock så förstod jag när jag själv pratade med Maria som för övrigt är sjuksköterska att Emma hade påtalat att det var dåligt av mig, men att Maria då hade tillrättavisat henne att jag faktiskt blivit inlagd på sjukhus och inte kunde göra något åt det. Nu var det ju sommar, sol och varmt. Jag bar t-shirt och därför var jag extra tydlig med att visa upp det armband som man alltid får på sjukhus när man blir inlagd, enbart för att jag inte skulle bli anklagad för att ljuga om min sjukhusvistelse. Att jag ens ska känna det behovet är egentligen helt absurt!

Det händer en annan sak på turneringen. Jag upplever att Elisabeth inte är glad att se mig. Det var inte på samma sätt som det var under de tidigare tillfällena. Det gjorde mig ledsen, men jag gladdes ändå åt att få se henne spela. Det betydde väldigt mycket för mig. Efter turneringen åkte jag tillbaks till sjukhuset och Elisabeth åkte med Maria hem.

23 juni 2019, FULLSTÄNDIGT GALEN MAILKONVERSATION!

Ja, nu valde jag att skriva rubriken i versaler, för nu äger en fullständigt vansinnig mailkonversation rum. Jag och Elisabeth hade haft umgänge. Vi hade haft det bra, men jag märkte att hon tyckte att det var jobbigt och jag ville därför underlätta och inte vara så fyrkantig. Efteråt hade jag en mailkonversation med Emma som inte är av denna värld:

jag:

(Jag kommer förklara senare varför jag gulmarkerade den här meningen)

Nu var jag riktigt irriterad. Inte ett endaste umgängestillfälle kunde äga rum utan att det blev något efterspel från Emma. Allt jag gjorde var fel och allt jag inte gjorde var också fel. Ärligt talat var det nästan som att jag själv började tro på henne. Jag började fundera på om jag var en hemsk person, om hon hade rätt i allt. Det skulle visa sig att den här perioden skulle bli spiken i kistan och jag visste inte då att tiden då jag inte skulle se min dotter på flera år närmade sig med stormsteg. Jag trodde ju bara att Emma var överjävlig, men att jag skulle vara tvungen att leva med det. Inte i min vildaste fantasi kunde jag förutse vad som komma skulle.


Publicerat

i

,

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.