Det är mardrömmarna som är värst

I 5 år har samma dröm återvänt till mig. Du vet det där ögonblicket då du inte sover ännu men du är ändå inte klarvaken? Det är då den brukar komma.

Drömmen är alltid densamma. Jag knäböjer gråtande i regnet. Jag gömmer mitt ansikte i mina darrande händer och pressar armarna mot sidan som för att hindra min skälvande kropp från att falla sönder. Bredvid mig har man lagt en jordhög, den är nästan perfekt i formen.

Gräsytan jag sitter på bryts av en grusad gång en bit bort. Träden har inga löv längre, dom bara står där som svarta silhuetter mot himlen. Det är höst.
På den grusade gången ser jag 4 mindre figurer, jag tror att det är barn men det är svårt att se klart i drömmen. Dom går tillsammans med två större personer och ett mindre följe. Dom rör sig sakta, med sänkta huvuden men ingen stannar helt. Det är svårt att urskilja anletsdragen bland skuggorna men alla bär mörka kläder, det ser man.

Plötsligt tittar en av dom mindre figurerna upp. Jag försöker ta ett djupt andetag. Jag sträcker ut mina händer och blottar mitt ansikte som är förvridet av smärta. Barnfiguren ser med tom blick åt mitt håll men fortsätter gå. Jag försöker skrika men orden stockar sig i min hals. Jag försöker ställa mig upp men mina ben vill inte bära mig. Jag försöker vinka. Jag hör röster men kan inte urskilja vad som sägs. Vinden dödar ljudet. Den lilla figuren vänder bort sitt ansikte igen, sänker blicken och återvänder till skuggorna.

Någon viker bort den gröna presenning som täcker jordhögen, sticker en skyffel i jorden och börjar skyffla. Det är så man gör med jord. Jag sjunker ner och sitter återigen med mitt ansikte begravt i mina händer. Efter en stund så slutar dom skaka. Händerna.

Bredvid mig har jorden flyttats och några få blommor täcker den nakna jorden. Jag sitter ensam kvar och det börjar bli dags att gå. Det är över nu.